...jag aldrig trodde att jag skulle göra.

Jag har förlorat mig i funken och soulens värld. Mest funken.

Jag växte upp i en frikyrka där "slick" och funkig musik var skiten. Jag tyckte det var superlöjligt la inte ens namn som earth, wind and fire på minnet. Jag var ju en popkille.

Men bara för kanske ett par veckor sedan var det något i mig som började söka upp funkig musik på Spotify.
Det kändes som att jag letade efter gamla barndomskompisar på facebook.

Jag drog igång någon best of funk-skiva och fastnade som nattslända i ett spindelnät. Jag vill bara veta mer om denna musik, hitta artister som jag inte har hört talas om och ju äldre desto bättre. Dock har jag inte riktigt svalt det mest "slicka" än.

Jag är glad på något sätt att jag stålsatte mig denna musikgenre i ung ålder för det känns mycket roligare att hittade det nu vid snart 27 års ålder.

Dessvärre har jag en liten teori om mig själv. Jag tror att jag har hamnat i ett stadie i livscykeln som jag kallar "instoppad-skjort"-stadiet. Eller i folkmun "vuxenåldern".

Varför jag kallar stadiet "instoppad-skjort"-stadiet är för att jag har kommit på mig själv att jag till skillnad från förut har börjat stoppa in skjortan i byxorna, som även dem har fått börjat att vandra upp mot midjan.

Om man kollar runt lite kan man se ganska tydligt att när män hamnar i en viss ålder börjar skjortan synas instoppad. Och där står jag nu och trampar på tröskeln in till den världen.

Detta tillsammans med min nya fascination till funken känns som två stora tecken var jag är på väg. Jag försöker ta det med ro och tänker att jag har ändå några år kvar tills jag kommer ta det sista steget över tröskeln på riktigt. Det sista steget heter Michael Ruff.

Så Michael jag är inte där än, men om några år ses vi i instoppad skjorta, lite högre jeans och ett bälte med stort spänne i en kyrka nära dig.

// Joel