...Johan Cedersjö.



Det finns många legendariska filmklipp på (väl) berusade ryssar. Den allt som ofta karga och råa ryska miljön ger ofta filmerna en extra dimension av ångest, som tillsammans med vetskapen om den billiga och osmakliga ryska vodkan sätter de ryska fylleklippen i en klass för sig. Det patenterade öststatliga sättet att förtära enorma mängder dålig sprit fascinerar.

Varje gång jag ser dessa klipp – killen som halsar en hel flaska vodka på skolans toaletter, de två gubbarna som av oförklarlig anledning ska flytta en trästubbe på cykelhållaren mitt under klimaxfyllan, gruvfyllot osv – får jag alltid frågor i mitt huvud: vad är kontexten och vad är stimulis? Vad säger – om den finns – historien bakom klippet?

Det finns i synnerhet ett klipp som väcker min uppmärksamhet. Klippet då Boris Jeltsin, Rysslands president 1991–1999, uppträder påtagligt full under någon slags ceremoni med både barnkör och landsrepresentation involverat. Att Jeltsin är kysst av spriten är väl för ingen nyheter, men att på detta sätt, mitt i en tv-sänding, uppträda full och obehärskat kräver en bakomliggande orsaksförklaring. Att vara rysk president är ett av världens mest inflytelserika ämbeten, och kräver disciplin. Således är det en omöjlighet att detta är presidentiell praxis – något extraordinärt måste ha hänt. Vad?

Vi backar bandet till 1994 i Berlin. Muren föll för fem år sen och Ryssland – med Jeltsin vid rodret – har fått fyra år på sig att dra tillbaka alla trupper från det sen 1990 återförenade Tyskland. Den ryska närvaron i forna Östtyskland (DDR) var svårbegripligt omfattande. Cirka en halvmiljon militärer och civilanställda, enorma mängder vapen och ammunition och – gissningsvis – en rejäl dos stolthet fanns stationerad i östra delarna av Berlin, med den kvartersstora ryska ambassaden på finaste adress vid Unter den Lindens början, som utgångspunkt. Här hade Sovjet haft en sista utpost mot väst under de kalla krigets kallaste dagar.

Åren har gått fort och nedrustningen har skett successivt. Dagen är dock kommen när de sista av röda arméns trupper ska lämna den numera förenade tyska demokratins huvudstad Berlin. Jeltsin är på plats för att avanmäla de sista ryska officerarna vid Gendarmenmarkt i östra Berlin. Det är fest på gatorna, folket jublar, tyskarna kan äntligen – återigen – börja om från början, skapa något nytt. I Jeltsins bröst infinner sig ingen fest. Istället: en i ord förmodligen obeskrivlig känsla av nederlag. Föreställ dig – med hela den sovjetiska storhetstiden som bakgrund – känslan av att vara den president som tvingas kapitulera och avsluta ett av världens starkaste herraväldens världsdominans. Outhärdligt blev det förmodligen när de krossade ryska officerarnas tomma blickar, samtidigt som historiens empiri, träffade Jeltsins hjärta. En situation inte ens önskvärd för ens värsta fiende. Jeltsins räddning: spriten!

Historien säger att Jeltsin klarade sig fram till lunch. På eftermiddagen, i takt med en allt högre promillehalt, vacklade humöret. Vid rådhuset, där en rysk barnkör fredligt ställts upp för att sjunga en rysk folkvisa "Kalinka", tappar Jeltsin fullständigt kontrollen. Han rycker till sig mikrofonen och levererar en tidigare icke hörd sångstämma i beundransvärd oklang. Vidare ger han sig av mot polisorkestern och i synnerhet dess dirigent, rycker – även här – till sig dirigentpinnen och börjar upphetsat och spasmaktigt dirigera orkestern som med förundransvärda blickar försöker följa hans rörelser för att "rädda" situationen. Det är inte minst underhållande att se de andra tjänstemännen i omgivningen, och deras påtagliga osäkerhet inför scenariot som de förstår kommer bli världshistoria.

Jeltsin är inte sämre än andra stora ryska män och har enligt rådande praxis skrivit en biografi. I den kommenterar han händelsen så här:

"Andra kan tycka att jag uppförde mig dumt. Men varken min rådgivare eller journalisterna visste vad som pågick inuti mig... i Berlin, när hela Europa firade hemtagandet av de sista ryska trupperna från Tyskland, så märkte jag att mina krafter var slut. Det sista, utlösande momentet var tyngden av ansvaret för detta historiska steg. Plötsligt stod jag inte ut längre, tyvärr. Vad känner jag idag när jag ser de här bilderna som blivit journalistiska klichéer? Varken skam eller likgiltighet. Snarare påminns jag igen om oron, anspänningen och trycket som då nästan krossade mig. Efter ett par glas blev bördan mindre och i detta lätthetens tillstånd så kunde jag också dirigera en orkester."

Som konklusion vill jag skriva tre saker som för mig blir tydliga. Ett, de filmerna med ryska män som konsumerat för mycket alkohol får ytterliggare en dimension när man får hela kontexten. Två, Jeltsins agerande blir något mer förståeligt i denna kontext och tre, mer tragikomiskt än så här blir det aldrig!