Blatte
Det ar en ara for mig att bli ombedd att skriva gastinlagg pa min broders blogg. Det kanske kan bli ett uppsving for min egen blogg som har legat lite pa is. Ga garna in och flukta lite. www.jesperhenning.blogspot.com
Just nu befinner jag mig i Valencia, officiellt for att lara mig spanska. Under tiden jobbar jag pa Restaurante La Fonda som dorrvakt. For att fa jobba lagligt i Spanien maste man ansoka om identifikationsnummer for invandrare, s.k. N.I.E.
Jag och min van bestamde oss darfor en dag for att aka till immigrationsverket for att lamna in en ansokan. Jag fick adressen av en arbetskamrat, vi satte oss i taxin och sa adressen till taxichaufforen. Han gav oss en tveksam blick och borjade kora.
20 min senare stannade han utanfor en skabbig byggnad i ett fabriksomrade. Kon utanfor slingrade sig full av asiater, afrikaner, sydamerikaner och europeer. Manga av manniskorna akte nog dit varje manga dagar i veckan for att sta dar i kon och trampa pa samma stalle. Det vilade en sorts hopploshet over byggnaden. For forsta gangen i mitt snart 22 ar langa liv kande jag mig som en invandrare. Trots att jag rest en del tidigare sa har jag da bara kant mig som en passiv besokare, turist och gringo. Det har var annorlunda. Jag skulle ansoka om att fa jobba i ett land vars sprak jag egentligen inte kan. Det gillas inte alltid. Men da och da kom det ut en kines eller tva med ett stort leende pa lapparna och hoppfullheten lyste i deras ansikten.
Trots det sa tog det inte mer an 40 min for oss fylla i vara papper, fa en stampel och bli tillsagda att komma tillbaka om 15 dagar, da skulle det vara klart. EU ar allt bra underbart ibland.
Nu har det snart gatt 15 dagar och forhoppningsvis kommer vi att ga ut darifran som "nyspanjorer".
Hasta Luego!
/ Jespero
Just nu befinner jag mig i Valencia, officiellt for att lara mig spanska. Under tiden jobbar jag pa Restaurante La Fonda som dorrvakt. For att fa jobba lagligt i Spanien maste man ansoka om identifikationsnummer for invandrare, s.k. N.I.E.
Jag och min van bestamde oss darfor en dag for att aka till immigrationsverket for att lamna in en ansokan. Jag fick adressen av en arbetskamrat, vi satte oss i taxin och sa adressen till taxichaufforen. Han gav oss en tveksam blick och borjade kora.
20 min senare stannade han utanfor en skabbig byggnad i ett fabriksomrade. Kon utanfor slingrade sig full av asiater, afrikaner, sydamerikaner och europeer. Manga av manniskorna akte nog dit varje manga dagar i veckan for att sta dar i kon och trampa pa samma stalle. Det vilade en sorts hopploshet over byggnaden. For forsta gangen i mitt snart 22 ar langa liv kande jag mig som en invandrare. Trots att jag rest en del tidigare sa har jag da bara kant mig som en passiv besokare, turist och gringo. Det har var annorlunda. Jag skulle ansoka om att fa jobba i ett land vars sprak jag egentligen inte kan. Det gillas inte alltid. Men da och da kom det ut en kines eller tva med ett stort leende pa lapparna och hoppfullheten lyste i deras ansikten.
Trots det sa tog det inte mer an 40 min for oss fylla i vara papper, fa en stampel och bli tillsagda att komma tillbaka om 15 dagar, da skulle det vara klart. EU ar allt bra underbart ibland.
Nu har det snart gatt 15 dagar och forhoppningsvis kommer vi att ga ut darifran som "nyspanjorer".
Hasta Luego!
/ Jespero
Kommentarer
Trackback