...Östergötland. Jag har varit i Linköping ett par dagar. En ganska fin stad med en ståtlig domkyrka och ett universitet som genererar ett rikt studentliv.

Speciellt två saker tar jag med mig från min korta vistelse där. Det första och kanske mest påtagliga är dialekten. Jag är själv född utanför Norrköping. Född i en ort som heter Igelfors. Där bodde jag i fyra underbara och givande år. Men jag lyckades inte få dialekten att flytta med mig, på gott och ont.
För det som slog mig i ett snömoddigt Linköping var att östgötskan är så lätt att göra sig rolig över men så svår att inte tycka om. Jag träffade en kemiindustristudent, född, uppvuxen  och nu studerande i Linköping. Dialekten var framträdande. När studenten började prata om vad kurserna gick ut på var det nästan svårt att ta denne på allvar. Samtidigt var det så härligt att lyssna på tack vare de tjocka konsonanterna och de långa diftongerna. Så jag vill bara sända ett stort tack till denne kemiindustristudent. Tack!

Den andra händelsen var ett möte med en besviken taxichaufför. Morgonen då jag skulle åka hem beställde jag en taxi till hotellet i namnet Höglund. En kvart senare stod jag utanför entrén och en taxi stannade till framför mig. Ur taxibilen stiger en övre medelålders man med mustasch. Han tittade på mig i hopp om att jag skulle svara rätt på frågan:"Är det du som är Höglund?". Jag svarade fel. Min ursäkt verkade inte betyda något för mannen. Han berättade att han hade hoppats på att det var sångaren, entertainern, estradören, Kjell Höglund han skulle få äran att köra. Jag kunde inte ens stoltsera med att Kjell faktiskt var en kär gammal farbror som nästan var som en far för mig. Ännu en ursäkt hördes från min mun. Inte heller denna gång verkade det betyda något.



/Jesper, gästbloggare